Skrivsvårigheter och 2E

Jag har knappast mött en enda 2E-elev som inte upplever att skrivande i skolan är svårt. På motsvarande sätt frågar skolor vad de kan göra för att underlätta för sina 2E-elever, som knappt får ur sig någon text alls fast de uppfattas så kompetenta i andra sammanhang. Det är en intressant fråga, och ungefär såhär brukar jag svara på den:

1. Identifiera orsaken - eller orsakerna

Ta tillsammans med eleven reda på vad med skrivandet som är svårast. Prata om det och var nyfiken.

I synnerhet för yngre elever - men även för äldre - kan det handla om sådant som att de skrivtekniska medlen (finmotoriken, tangentfärdigheterna eller stavningsförmågan) ligger som en stor bromskloss i vägen för tankarna som springer så fort att det inte känns som någon idé att ens börja skriva ner dem.

Det kan också handla om igångsättningssvårigheter som beror på helt andra saker. Kanske är det svårt att tänka ut ett specifikt innehåll som är tillräckligt bra och intressant. Det kan vara svårt att veta var ribban ligger - alltså hur omfattande och avancerad slutprodukten förväntas vara. Det kan också tänkas gå lätt att skriva, men vara snudd på omöjligt att avsluta förrän allt är lika bra som planen lät inuti huvudet (vilket det kanske aldrig blir). Inte heller är det ovanligt att 2E-elever har svårt för fiktiva texter och låser sig för att ingenting de förväntas skriva är sant.

Men av alla anledningar 2E-elever uppger är nog en bristande känsla av mening den allra mest effektiva lustdödaren när det gäller skrivande (också). "Varför ska jag referera en film som hundra andra har refererat och som vi alla redan har sett?" "Jag vill inte skriva om illern. Illrar är tråkiga och om jag vill veta nånting om dem nån gång så tar jag reda på det då. Jag vill skriva om hur man skapar nya bitcoin."

Identifiera alltså orsaken först.

2. Lös problemen tillsammans.

Först när ni har hittat roten till att eleven känner motstånd kan ni ta er an utmaningen - tillsammans.

Handlar det om att det går för trögt att skriva för att det inte funkar med penna, prova då med dator. Är det trögt med datorn? Prova penna. (Jag menar inte i sick-sack, utan i en riktning som beror på vilken ände man har börjat i.) Fundera också över syftet med aktuella skrivuppgifter. När det primära syftet är att eleven ska utveckla just sitt skrivande ska uppgiften givetvis behålla sin skrivna form, men den kan oftast begränsas för att alls bli gjord om låsningen är svår, och vidgas igen när elevens färdigheter närmar sig önskat läge. Innehållsmässigt går det oftast att anpassa även ren skrivträning till något som intresserar eleven, vilket kan fungera som en åtminstone tillfällig humörhöjare om man ska träna på sådant som meningsbyggnad eller grammatik. Do it.

Om det inte handlar primärt om utvecklande av skrivfärdigheter kan dagens smidiga "tal till text"-lösningar komplettera elevens skrivande för hand eller på tangent. Pröva hur väl det fungerar! Kanske inte mitt i klassrummet under allas självständiga arbete, men i tid och rum där det går. Muntliga kompletteringar i samband med uppgifter där texten som produceras är tänkt att visa kunskap och förståelse för ett område kan också vara absolut avgörande för att få en uppfattning om var eleven med skrivsvårigheter befinner sig i sitt lärande.

När det gäller de mer innehållsliga bromsklossarna kan kartläggningen ta lite mer tid och att hitta rätt i anpassningarna likaså. Vissa rötter handlar om prestationsångest, medan andra ligger närmare en känsla av oklarhet och/eller meningslöshet.

Vad gäller ribban så kan det vara hjälpsamt för skrivtveksamma elever att se en mall på ungefär hur en färdig text förväntas se ut och vara byggd. Hur många ord/tecken/sidor rör det sig om? Vilken typ av text? Vem är den tänkta mottagaren?

På tal om mottagare så skulle det vara ganska svårt för mig att skriva den här texten om jag inte trodde att någon skulle läsa den. Även om jag visste att en person skulle göra det i syfte att ge mig ett omdöme skulle jag har svårt att hitta motivationen, eftersom min motivation till skrivande kommer från en helt annan källa. Jag vill skriva den här texten därför att jag vet att många kan ha nytta av att läsa den. Elever är inte så annorlunda.

Så vad känns relevant för skribenten? Vem skulle denne vilja skriva vad till? Kan eleverna ibland skriva till elever i en annan klass eller skola? Till elever i ett annat land? Till en blogg? Till sig själva på 30-årsdagen? Kan de samla sina intryck av Gustav Vasa och göra det till ett nytt kapitel i sina långsamt framväxande böcker om skoltiden (där det får framgå hur tydligt som helst vad som känns meningsfullt och not-so-much so)?

Det finns en uppgift som skolor brukar lägga ganska mycket mellanstadietid på. Den heter Huset. Uppgiften Huset öppnar för många sammanhängande tillfällen att träna på miljö- och personbeskrivningar, och många elever gillar att människor de själva har hittat på följer dem genom lärandeprocessen under vad som brukar bli ett tiotal skrivna kapitel. För vissa 2E-elever kan Huset däremot kännas som någonting som är både obegripligt och meningslöst. Om man inte ser någon poäng med att sitta och fantisera/skoja/ljuga ihop en massa under värdefull lektionstid är det svårt att uppbåda motivation till det. Ett snabbt tillgängliggörande av Huset är att låta eleven som föredrar verklighetsförankring skriva om människor som finns på riktigt. Kanske om sin egen familj.

Jag inser att jag har glömt att nämna en ganska svår bromskloss, nämligen den där tröskeln som växte sig högre för varje år eleven vägrade skriva och nu känns helt omöjlig att komma över, för skrivångesten är så generell att den inte riktigt går att hitta roten till. Ibland kan det hjälpa en elev i ett sådant läge att bara flödesskriva nonsens. Kanske inte ens riktiga ord, utan bara ...ja, nonsens - med penna eller på dator. Småningom kanske det går att skriva om någonting väldigt ofarligt men förutbestämt i en enda minut. Sen i två. Småningom kanske en vuxen kan få läsa det som skrev på tre minuter. Senare en kamrat... Atlantångare kräver tålamod och tid om de ska låta sig vändas.

3. Var ärlig med dina tankar och syften

2E-elever är minst lika bra som genomsnittseleven på att snappa upp när vi som vuxna är lite luddiga med vad vi säger. Det är alltid - jag har i alla fall ännu inte stött på undantaget - bäst att prata med eleven om vad man står inför för slags utmaning och vad man som vuxen är ute efter. Eleven är varken ansvarig för eller har tillgång till banken av möjliga lösningar, men i dialog kan det bli perfekt. Jag som vuxen vet vad som är nödvändigt och möjligt ur mitt perspektiv och vice versa. Det brukar vara i det direkta mötet nycklarna finns.

Jag önskar att jag kunde få veta hur det går.